”Äntligen skulle jag få vara glad och ha kul efter en tråkig och jobbig period i skolan”

 

− Det skulle bli den bästa dagen på länge. Jag såg verkligen fram emot den efter en lång period med tunga prov, olika händelser i skolan som var jobbiga och att jag äntligen skulle få ett avslut på det. Jag ville bara ha kul med alla i klassen och alla 9:or från vår skola och jag kände mig framförallt förväntansfull och glad att äntligen kunna ha kul den här kvällen, säger Ebba.

 Istället slutade kvällen på ett tråkigt sätt med tårar istället för lättsamhet och glädje. Och allt var den där killens fel. Ebba hade panikångest först och sen blev hon mest ledsen för att det inte var många som brydde sig om vad hon hade råkat ut för, med undantag för de som själva hade blivit utsatta för samma sak.

 Ebba är en vanlig tjej i från en vanlig stad i Sverige. Hon gick ut nian med bra betyg och såg fram emot att börja gymnasiet. Ebba vill bli polis en dag. Ebba är en glad tjej med mycket god social kompetens. Hon är en tjej som tar tag i saker, får saker att hända och sliter för att få resultat. Men det ska den här kvällen ändra på. 

Skolavslutningskvällen i nian, en klass- och skolresa till Skara Sommarland med ett disco på kvällen som skulle bli höjdpunkten på en lyckad dag. Bara för ett par dagar sedan.

 Ebba hade, tillsammans med sina klasskamrater och andra nior på skolan fått sitt betyg och en röd ros i handen av sina mentorer i den gamla, röda träkyrkan. Hon möttes av glada leenden utanför kyrkan, kramades glatt men med en tår rullandes nedför kinden. Hon klev sedan upp på flaket som klassen skulle åka runt i innan avfärd till Skara. Äntligen var skolan slut och vattenfyllda ballonger började vina genom luften strax innan några droppar regn föll från himlen som samtidigt höll på att spricka upp lite.

 Men så var det den där nedrans festen och dansen på kvällen. Ingen alkohol, inga droger och ett säkert ställe var utlovat eleverna och föräldrarna. Men fler än Ebba blev utsatta. Vid ingången kollades eleverna noggrant att ingen hade med sig vare sig droger eller alkohol in på stället. Ebba berättar att hon, tillsammans med flera tjejkompisar, gick ut på discogolvet och dansade i stor grupp när hon plötsligt kände att någon tar tag i henne mellan benen. Panikslagen berättar hon för sina tjejkompisar och en av dem säger att även hon blev tagen mellan benen, precis som Ebba.

 Efter en stund ger sig tjejerna och Ebba ut på dansgolvet igen och intalar sig att de ska tänka bort det som hände och försöka ha roligt resten av kvällen och natten. Men då händer det plötsligt igen! Hon känner att någon tar tag i henne mellan benen igen och när hon vänder sig ser hon tydligt ansiktet på killen, en 15 eller 16-årig kille. Ebba beskriver den totala känslan av panik som växer inom henne.

 − När jag stod där inne och blev tagen på andra gången fick jag total panik och fick en ångestattack. Jag kände mig äcklad, påträngd och fruktansvärt arg och frustrerad, men också väldigt otrygg. Jag var speciellt rädd för framtiden och hur individer känner att de kan ta sig rätten att ta på tjejer på det här sättet, förklarar Ebba när hon ska beskriva sina känslor omedelbart efter det inträffade.

 Den växande paniken och ångesten bygger upp tankar i Ebbas huvud. Vad ska folk tro om henne? Hur kunde kvällen sluta i tårar istället för med skratt och glädje? Hur kan någon ta sig sådana friheter och kränka en annan medmänniska på det här viset? Varför brydde sig inte vakterna om det inträffade och bara skakade på huvudet och menade att sådant händer och att de inte kan göra något åt det inträffade? Och varför brydde sig inte andra ungdomar om det, de som själva inte blivit utsatta för det?

Frågorna är många som snurrar i Ebbas huvud denna natt och efterföljande dag. Hon känner att hon måste dela med sig av det inträffade, av hur hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. När panikångesten släpper blir hon ledsen för att nästan ingen brydde sig om övergreppen, men sedan går känslorna över till ilska. Hon är arg. Väldigt arg på vakterna för deras reaktion att det typ är vanligt att det händer. Hon är även arg på att nästan ingen brydde sig om att tjejerna som blev utsatta för övergreppen fick gå hem i tårar istället för med ett glatt leende och glada minnen. Det ska bara inte få vara såhär, tänker Ebba.

– Det var bara att fortsätta livet, liksom!, säger Ebba. Det var ingen uppmuntran till polisanmälan, inget försök till att stänga dörrarna och tända upp i lokalen så att de utsatta tjejerna skulle få peka ut vem eller vilka som gjorde det mot dem. Det hade kunnat förhindras från att fortsätta om man fått tag på de killar som gjorde så här mot tjejerna. Bara attityden att man får skylla sig själv, när det istället hade kunnat förhindras, fortsätter Ebba, gör mig arg.

Ebba börjar tänka på att folk hemma i stan kommer börja prata illa om henne, lägga skulden på henne och tycka att hon får skylla sig själv. Men hon var både anständigt klädd, inte utmanande på något vis och sökte inte ögonkontakt med någon som skulle kunna missuppfattas som en flört. Och det ska heller inte behövas vara så att tjejer och killar inte kan få vara sig själva med risk för att råka ut för sexuella övergrepp.

 − Jag är rädd för att samhället ser ut så här, säger Ebba vidare.

Hon säger att hon inte vill gå ut själv på liknande ställen igen, samtidigt som hon vägrar vara rädd för hon anser att hon och alla tjejer och killar ska kunna gå ut på vilken fest och vilket dansställe som helst utan att bli utsatta för liknande saker. 

– Men det är klart jag är rädd. Jag är rädd för att jag blir våldtagen nästa gång. Jag är rädd att ingen kommer göra något åt saken och att debatten i samhället antingen blir hur tjejer ska klä sig eller inte, eller vilka grupper av människor som gör så här mot tjejer. Jag ser inte grupper, utan individer som utför de här övergreppen. Jag tycker dessutom att även om någon skulle gå helt naken så ska den personen inte behöva oroa sig för att bli överfallen och utsatt för sexuella övergrepp. Det är inte det debatten ska handla om, utan om hur våra värderingar är idag och hur vi ska göra för att förändra dessa till det bättre för alla, avslutar Ebba.

Enligt siffror som Svenska Dagbladet, den 17 juni 2017, tagit del av och fått ut från Polismyndigheten så ökar anmälda våldtäktsfallen, varav 13 ärenden läggs ned varje dag. Det ger en tydlig signal att sexuella övergrepp på tjejer, men även killar, inte tas på allvar och att man kommer undan med den människosynen.

Ebba har berättat för Socialliberalernas Nyheter att hon vill förändra detta, att hon vill kämpa för att attityden och människors värdegrund ska ändras och förbättras. Det är inte rimligt att ungdomar och kvinnor ska behöva vara rädda. Samtidigt har Ebba berättat under vårt samtal att hon nu börjar bli rädd för hat och hot på nätet när hon väljer att gå ut med sitt namn, att invånarna i staden kommer skuldbelägga henne för det inträffade och att hon kommer må dåligt en lång tid framöver.

Därför väljer vi på Socialliberalernas Nyheter att skriva om den här berättelsen som hände på skolavslutningen för någon dag sedan. Det är många fler tjejer som drabbats av det under just skolavslutningen runtom i vårt land. Många tiger, flera skäms att berätta och ännu fler är rädda för att få ett dåligt rykte samt bli utsatta för hot och hat på nätet.

Vi kommer följa upp denna artikel i en artikelserie, där vi får följa Ebba i hennes kamp för rättvisa, jämställdhet, attitydförändringar och vid de tillfällen då hon är runt och berättar om det hemska hon varit med om. Ingen ska behöva utsättas för detta. Nu hände det Ebba, och hon hoppas att hon en dag kan vända de negativa tankarna, att hon kan gå vidare och släppa kontrollen. Kanske ska Ebba inte släppa kontrollen över det jobbiga för att hon annars kan riskera att vara så rädd för ett nytt övergrepp? Kanske måste hon dela med sig av det för så att fler av oss faktiskt gör något och kämpar för att förändra situationen i landet?
Mycket hänger på var och en av oss som läser detta. Det är inte bara förövarna som vi måste komma åt, utan alla vanliga människor som tiger, som rycker på axlarna, alla vakter som inte gör något och alla arrangörer som blundar eller ser åt ett annat håll. Politiker måste vakna, skolorna måste hjälpa till att arbeta med värdegrunden och polisen måste ges resurser som kanske inte är hårdare straff, utan hellre att förebygga så att det aldrig händer mer. För när det väl hänt kan det vara för sent för just den personen, en Ebba, en Hanna, en Sara eller en Alexander.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s