Från konstant kaos – till ADHD-diagnos och struktur.

IMG_4656 kopiera kopiera

Idag är pappan Jonas Svensson en hejare på att få ihop vardagsbestyren- tack vare övning och medicin.

– Jag hade mina aningar om att jag skulle ha ADHD så jag googlade och förstod att man medicinerar med amfetamin. Istället för att uppsöka läkare köpte jag amfetamin på gatan, för vem vill egentligen ha en diagnos?
Amfetaminpåverkad kände han sig både fokuserad och koncentrerad. ”Normal” helt enkelt. Ändå skulle det dröja ett par år innan han hamnade under utredning.
– Förra sommaren brast allt och jag blev inlagd på psyket. Kroppen sa ifrån ordentligt. Samtidigt var det nog det bästa som kunde hända. Efter det klarnade allt, jag fick till slut diagnosen och medicin som blev min vändning!

”Jobbig”, hyperaktiv och okoncentrerad är så Jonas tror att folk tidigare beskrivit honom. Under åren han bodde hemma såg hans mamma till att allt fungerade. Efter det tog sambon över den biten.
– Utan dem kan man undra om jag hade fixat livet. Med facit i hand är jag enormt glad över att de funnits där för mig och att de båda hade väldigt fyrkantiga regler jag kunde rätta mig efter.
När han och hans sambo för några år sedan separerade förvandlades livet till ett kaos.
– Man kan säga att allt körde ihop sig. Jag har alltid arbetat, druckit och ätit för mycket, egentligen har jag missbrukat allt till sin överdrift. Helt plötsligt fanns inte någon som sa att det var nog. Jag spårade ur, totalt, lindrigt sagt.
När det gäller barnen så fungerade egentligen ingenting. Verkligen ingenting.
– Träningstider, middagar, tvätt, läxor och allt annat gick åt skogen. Jag kunde åka till affären för att köpa mat till dagens middag när dottern sa att träningen börjar nu. Då lämnade jag allt och åkte med henne till träningen vilket innebar att vi vid hemkomst fortfarande inte hade någon mat i kylskåpet.

Allt som är självklart för många andra var ett stort problem. Att handla mat utan inköpslista med exakt kvantitet var svårt. Hur mycket mjölk behöver man? Om telefonen ringde mitt i läxläsning så reste han sig och tog samtalet. Efteråt hade det som uppehöll honom fallit bort från minnet. Och det värsta, eller farligaste var kanske om något stal uppmärksamhet medan Jonas stod vid spisen och lagade mat…
– Det måste ha varit fruktansvärt frustrerande för alla i min närhet. De flesta har nog mest trott att jag varit disträ och hyperaktiv säger han med en lätt suck medan han höjer på ena ögonbrynet.
Nuet var det som existerade och ingenting annat. Det fanns inget i kväll eller i morgon. Ett tänk som inte är en bra kombination när man ansvarar för två barn.

Med diagnosen började medicinering med concerta. Helt plötsligt började allt att falla på plats. En befrielse för livet som pappa.
– Men jösses, jag har blivit en ganska ”normal” människa! Jag kan urskilja och tänka framåt, det går knappt att beskriva. I 37 år har jag exempelvis gått in i badrummet och låst och först då upptäckt att det är kolsvart. Nu tänder jag lampan innan, bara en sådan sak.
Idag kan han också tänka att träningskläder måste tvättas så att de är rena innan nästa träning. För att kunna laga middag måste det finnas mat hemma. För att ha mat i kylskåpet måste man ha handlat. Att kunna tänka att det är utvecklingssamtal på skolan i morgon är en underbar och solklar fördel.
– Det känns som om jag fått ett nytt liv. Nu blir det inga missade matcher! Men jag är inte i mål än. Varje dag kommer nya utmaningar som jag bestämt mig för att övervinna.

Tvåbarnspappan väljer att inte gräma sig över de 37 år som hann gå innan han fick lindring på stressen och hysterin. Skulle han se det så skulle det i sig möjligen leda till ångest.
– Jag väljer istället att känna tacksamhet för att jag äntligen fått struktur i mitt liv. Bättre sent än aldrig som man säger. Och det var i grevens tid, säger Jonas med lugn röst medan han drar handen försiktigt över den orakade hakan.
Under skolgången hamnade han naturligtvis i Obs-klass. Men det var då.
– Idag vet jag att lärare är mer observanta. De upptäcker ganska snabbt om man har koncentrationssvårigheter eller andra handikapp. Jag är tacksam för att mamma strukturerade och ställde krav när jag var tonåring. Eftersom jag aldrig tidigare tänkt på konsekvenser av mina handlingar har jag tänjt alla gränser.

Efter ett år av medicinering upplever Jonas att livet är riktigt hyggligt för barnen och honom. Han tycker att det är en enorm känsla att nu kunna förutse och planera vilket också är något han fortfarande övar på varje dag. Och att kunna ta sig tid med barnen och koncentrera sig på bara dem utan att avbryta när yttre faktorer stör.
– Nu är jag inte längre den där hyperstressade pappan. Han som var närapå manisk och som alltid avbröt, störde eller glömde allt. Allt har fått sin förklaring. Jag känner en trygghet och ett lugn och kan också förstå orsaken till varför jag var som jag var. Framförallt är jag nu en pappa, med ganska bra koll på läget och det är det allra viktigaste.
Det strålar något pillemariskt men tryggt ur de blå ögonen. Med eller utan diagnos förstår man att han också lider av enorm livslust och nyfikenhet och att han också är en innerligt glad spjuver!

Text och bild: Tina Höstlycke

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s