Jag skulle bara svara på ett sms…


– Är du Natasha?

Natasha är en vanlig ung kvinna som körde bil och skulle svara på ett sms. Medan hon knappade in bokstäverna drog bilen ut mot vägrenen. 

Där ute i vägrenen gick tre tonåringar. Alla tre blev påkörda. Två av dem dog. Den tredje svårt skadad. 

Natasha är från Ohio i USA. Hon har förstört minst 4 människors liv om man räknar med hennes eget, och troligtvis många fler liv om man inkluderar familjer och vänner. 

Natasha har blivit dömd till ett fängelsestraff för oaktsamhet i trafiken, vållande till annans död, vållande till annans skada och för att ha sms’at medan hon körde bil. 

Många som kör bil gör samma misstag. De sms’ar, läser inlägg på sociala medier, tittar på bilder som vänner lagt upp och till och med snapchatar. Allt medan de far fram i en dödsmaskin. I sina händer håller de ett dödligt vapen. Det räcker med en hastighet på 40 km/h för att utgången ska bli dödlig vid en påkörning. Tänk då när hastigheten ligger runt 90 km/h.

Vi har förvisso inte ett mobil-förbud i Sverige, än, men utgången blir densamma. När man kör och sms’ar eller har uppmärksamheten på sociala medier så försämras körförmågan radikalt. Det spelar ingen roll om man är man eller kvinna, van eller ovan förare, gammal eller ung. 

Om inte av någon annan anledning, så tänk åtminstone på din egna framtid. Lägg undan telefonen när du kör bil, alltid! Vem det än är som behöver få kontakt med dig så kan de vänta. Måste du svara så stanna bilen. Alternativet kan vara många år i fängelse, vånda över andra människors död som du orsakat och ett förstört liv. 

– Är du Natasha?

Annonser

”Äntligen skulle jag få vara glad och ha kul efter en tråkig och jobbig period i skolan”

 

− Det skulle bli den bästa dagen på länge. Jag såg verkligen fram emot den efter en lång period med tunga prov, olika händelser i skolan som var jobbiga och att jag äntligen skulle få ett avslut på det. Jag ville bara ha kul med alla i klassen och alla 9:or från vår skola och jag kände mig framförallt förväntansfull och glad att äntligen kunna ha kul den här kvällen, säger Ebba.

 Istället slutade kvällen på ett tråkigt sätt med tårar istället för lättsamhet och glädje. Och allt var den där killens fel. Ebba hade panikångest först och sen blev hon mest ledsen för att det inte var många som brydde sig om vad hon hade råkat ut för, med undantag för de som själva hade blivit utsatta för samma sak.

 Ebba är en vanlig tjej i från en vanlig stad i Sverige. Hon gick ut nian med bra betyg och såg fram emot att börja gymnasiet. Ebba vill bli polis en dag. Ebba är en glad tjej med mycket god social kompetens. Hon är en tjej som tar tag i saker, får saker att hända och sliter för att få resultat. Men det ska den här kvällen ändra på. 

Skolavslutningskvällen i nian, en klass- och skolresa till Skara Sommarland med ett disco på kvällen som skulle bli höjdpunkten på en lyckad dag. Bara för ett par dagar sedan.

 Ebba hade, tillsammans med sina klasskamrater och andra nior på skolan fått sitt betyg och en röd ros i handen av sina mentorer i den gamla, röda träkyrkan. Hon möttes av glada leenden utanför kyrkan, kramades glatt men med en tår rullandes nedför kinden. Hon klev sedan upp på flaket som klassen skulle åka runt i innan avfärd till Skara. Äntligen var skolan slut och vattenfyllda ballonger började vina genom luften strax innan några droppar regn föll från himlen som samtidigt höll på att spricka upp lite.

 Men så var det den där nedrans festen och dansen på kvällen. Ingen alkohol, inga droger och ett säkert ställe var utlovat eleverna och föräldrarna. Men fler än Ebba blev utsatta. Vid ingången kollades eleverna noggrant att ingen hade med sig vare sig droger eller alkohol in på stället. Ebba berättar att hon, tillsammans med flera tjejkompisar, gick ut på discogolvet och dansade i stor grupp när hon plötsligt kände att någon tar tag i henne mellan benen. Panikslagen berättar hon för sina tjejkompisar och en av dem säger att även hon blev tagen mellan benen, precis som Ebba.

 Efter en stund ger sig tjejerna och Ebba ut på dansgolvet igen och intalar sig att de ska tänka bort det som hände och försöka ha roligt resten av kvällen och natten. Men då händer det plötsligt igen! Hon känner att någon tar tag i henne mellan benen igen och när hon vänder sig ser hon tydligt ansiktet på killen, en 15 eller 16-årig kille. Ebba beskriver den totala känslan av panik som växer inom henne.

 − När jag stod där inne och blev tagen på andra gången fick jag total panik och fick en ångestattack. Jag kände mig äcklad, påträngd och fruktansvärt arg och frustrerad, men också väldigt otrygg. Jag var speciellt rädd för framtiden och hur individer känner att de kan ta sig rätten att ta på tjejer på det här sättet, förklarar Ebba när hon ska beskriva sina känslor omedelbart efter det inträffade.

 Den växande paniken och ångesten bygger upp tankar i Ebbas huvud. Vad ska folk tro om henne? Hur kunde kvällen sluta i tårar istället för med skratt och glädje? Hur kan någon ta sig sådana friheter och kränka en annan medmänniska på det här viset? Varför brydde sig inte vakterna om det inträffade och bara skakade på huvudet och menade att sådant händer och att de inte kan göra något åt det inträffade? Och varför brydde sig inte andra ungdomar om det, de som själva inte blivit utsatta för det?

Frågorna är många som snurrar i Ebbas huvud denna natt och efterföljande dag. Hon känner att hon måste dela med sig av det inträffade, av hur hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. När panikångesten släpper blir hon ledsen för att nästan ingen brydde sig om övergreppen, men sedan går känslorna över till ilska. Hon är arg. Väldigt arg på vakterna för deras reaktion att det typ är vanligt att det händer. Hon är även arg på att nästan ingen brydde sig om att tjejerna som blev utsatta för övergreppen fick gå hem i tårar istället för med ett glatt leende och glada minnen. Det ska bara inte få vara såhär, tänker Ebba.

– Det var bara att fortsätta livet, liksom!, säger Ebba. Det var ingen uppmuntran till polisanmälan, inget försök till att stänga dörrarna och tända upp i lokalen så att de utsatta tjejerna skulle få peka ut vem eller vilka som gjorde det mot dem. Det hade kunnat förhindras från att fortsätta om man fått tag på de killar som gjorde så här mot tjejerna. Bara attityden att man får skylla sig själv, när det istället hade kunnat förhindras, fortsätter Ebba, gör mig arg.

Ebba börjar tänka på att folk hemma i stan kommer börja prata illa om henne, lägga skulden på henne och tycka att hon får skylla sig själv. Men hon var både anständigt klädd, inte utmanande på något vis och sökte inte ögonkontakt med någon som skulle kunna missuppfattas som en flört. Och det ska heller inte behövas vara så att tjejer och killar inte kan få vara sig själva med risk för att råka ut för sexuella övergrepp.

 − Jag är rädd för att samhället ser ut så här, säger Ebba vidare.

Hon säger att hon inte vill gå ut själv på liknande ställen igen, samtidigt som hon vägrar vara rädd för hon anser att hon och alla tjejer och killar ska kunna gå ut på vilken fest och vilket dansställe som helst utan att bli utsatta för liknande saker. 

– Men det är klart jag är rädd. Jag är rädd för att jag blir våldtagen nästa gång. Jag är rädd att ingen kommer göra något åt saken och att debatten i samhället antingen blir hur tjejer ska klä sig eller inte, eller vilka grupper av människor som gör så här mot tjejer. Jag ser inte grupper, utan individer som utför de här övergreppen. Jag tycker dessutom att även om någon skulle gå helt naken så ska den personen inte behöva oroa sig för att bli överfallen och utsatt för sexuella övergrepp. Det är inte det debatten ska handla om, utan om hur våra värderingar är idag och hur vi ska göra för att förändra dessa till det bättre för alla, avslutar Ebba.

Enligt siffror som Svenska Dagbladet, den 17 juni 2017, tagit del av och fått ut från Polismyndigheten så ökar anmälda våldtäktsfallen, varav 13 ärenden läggs ned varje dag. Det ger en tydlig signal att sexuella övergrepp på tjejer, men även killar, inte tas på allvar och att man kommer undan med den människosynen.

Ebba har berättat för Socialliberalernas Nyheter att hon vill förändra detta, att hon vill kämpa för att attityden och människors värdegrund ska ändras och förbättras. Det är inte rimligt att ungdomar och kvinnor ska behöva vara rädda. Samtidigt har Ebba berättat under vårt samtal att hon nu börjar bli rädd för hat och hot på nätet när hon väljer att gå ut med sitt namn, att invånarna i staden kommer skuldbelägga henne för det inträffade och att hon kommer må dåligt en lång tid framöver.

Därför väljer vi på Socialliberalernas Nyheter att skriva om den här berättelsen som hände på skolavslutningen för någon dag sedan. Det är många fler tjejer som drabbats av det under just skolavslutningen runtom i vårt land. Många tiger, flera skäms att berätta och ännu fler är rädda för att få ett dåligt rykte samt bli utsatta för hot och hat på nätet.

Vi kommer följa upp denna artikel i en artikelserie, där vi får följa Ebba i hennes kamp för rättvisa, jämställdhet, attitydförändringar och vid de tillfällen då hon är runt och berättar om det hemska hon varit med om. Ingen ska behöva utsättas för detta. Nu hände det Ebba, och hon hoppas att hon en dag kan vända de negativa tankarna, att hon kan gå vidare och släppa kontrollen. Kanske ska Ebba inte släppa kontrollen över det jobbiga för att hon annars kan riskera att vara så rädd för ett nytt övergrepp? Kanske måste hon dela med sig av det för så att fler av oss faktiskt gör något och kämpar för att förändra situationen i landet?
Mycket hänger på var och en av oss som läser detta. Det är inte bara förövarna som vi måste komma åt, utan alla vanliga människor som tiger, som rycker på axlarna, alla vakter som inte gör något och alla arrangörer som blundar eller ser åt ett annat håll. Politiker måste vakna, skolorna måste hjälpa till att arbeta med värdegrunden och polisen måste ges resurser som kanske inte är hårdare straff, utan hellre att förebygga så att det aldrig händer mer. För när det väl hänt kan det vara för sent för just den personen, en Ebba, en Hanna, en Sara eller en Alexander.

Förlåt. Älskade människa, verkligen förlåt.

TETRRF-00005210-001

Jag vill verkligen säga förlåt av hela mitt hjärta. Innerligt och kärleksfullt. Det är aldrig min mening att du ska få dåligt samvete för att jag är kreativ och ambitiös. Jag har aldrig tidigare ens funderat närmare kring din uppfattning om mig. Om du blir stressad för att jag lider av hög arbetsmoral så vill jag verkligen be om ursäkt. Det är absolut inte min mening. Jag vill att du ska må bra där du är och för den du är. Att jag har ett passionerat engagemang för mycket i livet har jag aldrig tidigare uppfattat som ett problem utan snarare tvärtom- en tillgång. Så förlåt.

Som socialliberal har jag svårt att se oss mötas på nån gyllene medelväg eftersom du har frihet att bestämma över ditt liv och agerande och jag har frihet att bestämma över mitt liv och agerande.

Jag kan inte tvinga dig att vara mer kreativ eftersom det snarare är en egenskap. Men du kan möjligen be mig sitta på mina händer för att du ska känna dig aningens mer nöjd med din insats och för att du ska känna dig aningens mindre stressad. Så, jag kan göra ett försök för din skull, så att du mår bra även om det kväver mig. För mig är det ett straff att inte få sätta händerna i någon fantastisk bröddeg som inte bara skänker väldoft utan också ger klara tankar och harmoni.  Men om jag ger dig dåligt samvete för att jag bakar allt mitt bröd så kan jag försöka att trappa ner. Att jag målade om och pimpade min fula brevlåda var enbart för att jag älskar att greja och för att jag liksom är för återvinning. Det var aldrig meningen att du skulle känna dåligt samvete för att din brevlåda har några skavanker.

Förlåt att jag anstränger mig och jobbar hårt. Jag gör det inte för att du ska få dåligt samvete. Verkligen inte. Och jag ger inte mitt allt för att ta ditt arbete, så andas ut. Och jag gör det inte heller bara för att kunna betala hyran. I så fall hade jag nöjt mig med heltid. Jag jobbar hårt för att kunna betala drift och räntekostnader, ha ny bil och för att kunna njuta av livets goda. Och för att kunna investera en del av intäkterna inför framtiden.  Jag ber verkligen om ursäkt om du känner dig kränkt av det. Jag är uppfostrad på det viset, att alltid göra mitt yttersta. Att sluta när jag är nöjd. Helst mer än nöjd. Jag är född kreativ och ambitiös och kan tyvärr inte skylla det på någon diagnos. För mig är det ett som straff att inte få arbeta ordentligt och nå dit jag är på väg. Men om det får dig att må bättre och känna dig mindre stressad av min ansträngning, kreativitet och ambition så kan jag försöka att trappa ner. För din skull. Jag har verkligen varit helt novis om den här konsekvensen. Men jag ser klarare nu. Och jag vill uppfattas som god. Jag vill uppfattas som en fin och omtänksam människa. Som ser sina medmänniskors bästa före mitt egna. På riktigt. Och av hela mitt hjärta.

Mina privata och politiska engagemang är många. Jag investerar mycket tid och ansträngning i andra människor och ser det alltså inte som att jag offrar tid. Jag vill be om ursäkt, för det är absolut inte min mening att det ska få dig att känna dig stressad eller att det ska få dig att känna dig värdelös. Men jag vill verkligen inte hellre åka och softa på ett SPA och ”ta det lugnt”. Ingenting får mig att känna mig så kvävd och värdelös som att bara göra ingenting. Men om det gör dig ont att jag gör gott, så förlåt. Jag kan försöka trappa ner. Om det får dig att må bra. Det är min kärleksfulla handling- av omtanke om dig.

Så, jag är inte ambitiös, kreativ passionist för att jag vill stressa dig eller för att du ska få dåligt samvete, utan för att jag älskar mitt galet härliga och berikande liv. Jag bor inte i hus för att du ska känna dig misslyckad utan för att jag trivs gott här och älskar mitt hem och med dagens ränteutveckling vore jag idiot om jag satte mig i en hyresrätt. Jag arbetar inte hårt för att det ska sticka i ögonen på dig utan för att jag älskar att nå mål och för att resultatet ger livet extra guldkant. Jag bakar inte små underverk för att du ska få ångest utan för att jag älskar det och för att det ger mig harmoni och även utlopp för min kreativitet. Jag missar inga möjligheter för att du ska känna dig stressad utan för att jag den dagen jag sitter där på äldreboendet inte ska ångra allt jag inte gjorde. Och jag vill inte leva eller dö bitter. Så förlåt älskade människa, verkligen förlåt om jag genom mitt leverne triggat mindre önskvärda känslor i ditt liv. Det är och har aldrig varit min avsikt. Aldrig. Jag har ens aldrig tänkt tanken att min ansträngning, passion, arbetsmoral och livslust skulle leda till problem för andra. Så förlåt, verkligen och innerligt förlåt älskade människa. Jag menar det av hela mitt hjärta och jag ska verkligen försöka skärpa mig. Till det bättre.

Tina Höstlycke
Livsglad, kreativ passionist

Call me Caitlyn

cj

Hon var länge känd som Bruce Jenner, och som olympisk guldmedaljör i tiokamp var hon alla kvinnors drömkille på 70- och 80-talen. Fram till idag var hon känd som pappan till barnen Jenner och styvpappa till Kardashians men idag pryder hon omslaget till Vanity Fair. Och det med besked!

Så fort omslaget släpptes så formligen exploderade internet med bilder på tidingen och Caitlyn Jenner. Hon tokhyllas av modevärlden, av gay-communityn och av kändisar i västvärlden. Många liberaler sällar sig till hyllningarna och HBTQ-rörelsen älskar sin nya älskling och ansikte utåt.

Caitlyn gav en intervju precis innan hon bytte kön och som man förklarade hon att hon alltid känt sig fången i sin egna kropp men inte vågat tala om det öppet. Nu börjar ett nytt liv och äntligen en känsla av frihet, menar Caitlyn Jenner.

Livet som ”nykter” anorexist – mitt aktiva val.

IMG_9799

Vaknar på morgonen och det första jag gör är att känna på min mage. Hur känns den idag? Har något ändrats sedan igår? Putar magen ut? Kan jag känna kanten på revbenen och känna dess sluttning när man sakta för handen ner mot magen? Är det så att man kan stoppa in fingrarna under revbenskanten och känna en grop? Det här är det första jag gör på morgonen och det sista jag gör innan jag somnar. Kan jag inte ha kontroll på övrigt i mitt liv, kan jag ha kontroll på min kropp och mitt ätande.
Mat är min vän, min fiende, min tröst, mitt hot, min frestelse och mitt hat. Genom att kontrollera mitt matintag så har jag även kontroll på dess drift. Att säga nej till det som lockar är att säga nej till påverkan av min kropp. Men man kan tillfredställa det med att andra äter. Se dem njuta. Att bjuda andra på mat. Att ta med godis, kakor och frukt till jobbet. Om jag själv äter tillsammans med andra är det i ett långsamt tempo, men ändå så pass att folk tror jag äter som de andra. Man lurar andra och man lurar sig själv.

Det finns bra och dåliga dagar. Dåliga är när man har ätit för mycket och man inte haft någon möjlighet att göra sig av med det. Alltså kräkas. Bra dagar är när man inte ätit något, men varit på toaletten och gjort nummer två. Har man använt laxermedel så är det bonus. Bra är också när man ligger på rygg och känner hur magen sjunker in. Eller när man känner den knorrande känslan i magen, men ändå kan motstå att äta något. På sin höjd dricka te fast med en knivsudd socker för att få lite energi så man orkar med resten av dagen. Eller när man ätit någonting som man med fysisk ansträngning har bränt bort tio gånger om och man inte ens behöver fundera på om man gått back (bra)eller plus (dåligt). Eller när man får en kick för att man stoppat i sig värktabletter som får en att tappa hunger. Man har stenkoll. Tror man. Och målet är att gå back, varje dag…

Man blir blind för sin egen spegelbild, man ser någon annan där än den du som utomstående ser. Man ser inte att man är mager. Man ser inte att man bryter ner sin kropp. Man blir gråblek och mörk under ögonen och ansiktet insjunket. Läpparna blir blåaktiga och nariga. Andedräkten är hemsk eftersom man är tom inuti och man påminner om en gammal golvbrunn som håller på torkar ur. Huden blir torr och narig för den får för lite vätska och fett. Håret livlöst och tappar färg ibland kan man till och med tappa hårtussar. Tänderna blir dåliga och man får en massa hål, eller rent av tappar tänder för magsyran från alla gånger man kräkts, fräter sönder dem.

Men man ser det inte själv, för man är så ”förgiftad” av det man ” är”. För det är just vad man är. Man är sjukdomen ”ätstörning”.
Idag ”har” jag det men ”är” det inte. Jag kommer alltid att ha det, men jag är ”nykter anorexist eller bulimist”. Folk frågar mig ibland när de får höra om min problematik jag har och haft. Är du frisk nu? I min värld blir man aldrig frisk, men man kan bli nykter. Det är en ständig kamp. Som nykter alkoholist kan man välja bort och undvika spriten, men maten behöver man för att överleva. Därför är det en ständig kamp och ett ständigt aktivt val att välja att vara ”nykter anorexist/bulimist.”
Visst, när man säger som det är blir de flesta oroliga. Klart de vill att man ska vara frisk, inte känna oron att man ska ramla dit igen. Men så är det. Det är bara min styrka och mitt val att välja mitt liv och min kropp. Emellanåt är det jobbigt att välja aktivt. För det är inte självklart för mig att äta riktig mat tre gånger om dagen. Att känna hunger och tycka att det är ok är svårt. Eller ens förstå att gör jag inte detta aktiva val, så är det så lätt att ramla dit igen, triggers, triggers, triggers.
Men jag väljer att äta tre gånger om dagen, väljer att inte ha ett destruktivt beteende som gör att ätstörningen bryter ner och sliter ännu mer på min kropp än den redan gjort. En nästa gång kan innebära att jag inte överlever.

Men jag har varit ”nykter” från ätstörning i 6 år nu, så det finns hopp  .

Text: Sara Kingstedt

Bild: Tina Höstlycke

Inget utrymme för misslyckande

Niklas, 17 tog en överdos GHB i februari förra året. Hans mamma hittade honom livlös hemma. Niklas överlevde och händelsen innebar en helomvändning för honom till ett liv utan droger. Familjen är övertygad om att ”ingenting är omöjligt”.

 

– Mitt i kaoset efteråt höll jag själv på att bryta ihop. Men vem har tid att bryta ihop när ett barn behöver trygga vuxna, säger Niklas mamma Anna.
Hon säger också att man inte bara kan lägga sig ner och ge upp. Man måste kämpa för sitt barn. Dra i alla trådar som går.
– Skam den som ger sig.

Mamma Annas ögon blir blanka när hon tänker tillbaka. Hon gav sonen hjärt och lungräddning i drygt en halvtimma innan ambulans och polis var på plats.
– Utan SOS i telefonen samtidigt hade det aldrig gått. Allt liksom svartnade. Mellan andetagen skrek jag rätt ut.
En polis följde med i ambulansen och efter ambulansen körde polisbilen. Väl framme på akuten fick Niklas den vård han behövde. Poliserna stöttade och tröstade mamma Anna.
– Jag befann mig i chock. Det kändes som om jag var med i en film. Jag förstod inte att det handlade om vårt barn. Att det hände oss, just då.

Redan på kvällen tog föräldrarna kontakt med ortens egna drogmottagning. Av dem fick de hjälp att direkt få in Niklas på Östra Sjukhuset för avgiftning.
Vistelsen där blev plågsam för Niklas.
Redan efter en vecka bröt han ihop, totalt.
– Det var obehagligt. Jag stängde in mig på mitt rum där och bara grät. Jag ville bara hem, säger Niklas.
Istället ordnade drogmottagningen ett kontrakt som skrevs mellan Niklas, hans föräldrar och mottagningen. Om han på något sätt skulle bryta kontraktet, så innebar konsekvensen vård på behandlingshem.
– Behandlingshem ville jag inte till. Då fattade jag inte att jag hade ett beroende, säger Niklas.
Kontraktet krävde att Niklas inte fick vistas ensam någonstans. Han skulle följa mammas eller pappas dag, helt och hållet. Fysisk aktivitet och givande fritidssysselsättning var ett annat krav. Han skulle radera alla kontakter som innebar droger, Bryta med så kallade vänner som befann sig i drogmiljö. Han skulle också besöka drogmottagningen två gånger varje vecka för samtal och provtagning.
– Jag skrev på direkt, vad som helst var bättre än behandlingshem, säger Niklas.

Direkt efter de lämnat avdelningen på sjukhuset åkte familjen till en läkare för att få medicin utskriven till Niklas efter rekommendationer från Östra Sjukhuset.
Sömnmedicin, ångestdämpande och anti-depressiva.
– Det kändes som en lättnad att vi visste att han skulle sova om nätterna, säger pappa Lasse.
Inför varje natt gömde de ändå Niklas skor och jackor, så att han inte skulle kunna smyga iväg.
– Vi kände oss som världens elakaste människor. Just då hade vi inget förtroende för honom. Det kändes nödvändigt. Vi var ju så rädda att det skulle hända honom något, säger Anna.
Mamma Anna var hemma från jobbet i två veckor med Niklas efter att han blev utskriven från sjukhuset.
– Vi behövde verkligen den tiden tillsammans. Vi pratade mycket om det som hänt. Om hur vi skulle gå vidare. Han hann bli ordentligt avgiftad och jag stod beredd ifall det skulle ge kraftig abstinens.
Anna säger att de fick så bra stöd ifrån drogmottagningen att de kände sig starka och målmedvetna.
– Jag var ju helt novis. Vi hade aldrig vetat hur vi skulle gå till väga utan deras råd.

Det damp ner ett brev i brevlådan. Niklas var misstänkt för narkotikabrott och han blev kallad till förhör.
– Herregud, utropar pappa Lasse. Polisförhör! Det hade vi inte haft en tanke på.
Efter polisförhöret skrev drogmottagningen en synpunkt till Åklagarmyndigheten angående Niklas. Han blev ditkallad för att få tala med åklagaren. Med på mötet var mamma Anna och en person från mottagningen. Eftersom Niklas aldrig tidigare varit inblandad i något gav åklagaren honom en åtalsunderlåtelse.
– Tack och lov, säger mamma Anna och sneglar på sin man.
Det var inte nog med det. Strax efteråt fick de ett brev av Länsstyrelsen angående lämplighetsintyget för körkortet. De krävde att Niklas skulle gå till en läkare med specialkompetens och ta prover under ett halvår för att få behålla sitt lämplighetsintyg.
– Det var bara att ta tjuren vid hornen. Jösses så många gånger jag har varit på väg att bara gråta och skrika rätt ut; NU räcker det, säger Anna.

Under det första halvåret följde Niklas sina föräldrar, dygnet runt. Eftersom han strax före händelsen hade hoppat av gymnasiet med avsikt att byta linje, kom han inte efter i skolan. Mamma och pappa turades om att ha med Niklas till sina arbeten. När mamma jobbade hemifrån fick Niklas också vara hemma. När det skulle handlas mat fick han följa med. Om något av syskonen skulle till tandläkaren satt han snällt i väntrummet. Pappa Lasse och Niklas började också träna tillsammans.
– Verkligen jättebra för oss båda, säger Lasse och spänner överarmens muskel.
De tyckte lite synd om Niklas, men bet ihop. Niklas protesterade aldrig. Han fann sig, i precis allt.
– Man kan nästan jämföra det med att ha en nyfödd bäbis, passning dygnet runt, säger Anna.
Pappa Lasse och Niklas började övningsköra ordentligt. Niklas kände sig motiverad och har läst teori på fritiden. Han lämnade oförberedda prover på läkarmottagningen så fort han blev kallad. Efter ett halvår skickades provsvaren till Länsstyrelsen och sedan fick Niklas ett nytt beslut. Ytterligare ett halvår av oförberedda prover.
– Lite surt. Han kunde ju inte ha skött sig bättre. Bara att ta nya tag igen, säger mamma Anna.

För att inte Niklas skulle känna sig helt kvävd och instängd har familjen gjort trevliga saker tillsammans. De åkte på en resa utomlands. Ibland har de besökt restaurang. Bio och bowling har det också blivit. Niklas pålitliga kompisar har fått besöka honom i hemmet.
I juni förra året fick Niklas gå iväg själv en dag och köpa glass med en kompis. Anna och Lasse satt nervösa hemma och väntade. Niklas kom hem efter en timma, på avtalad tid, men då hade redan en granne ringt hem som sett Niklas ute utan föräldrar.
– Då förstod han nog hur påpassad han var, säger mamma Anna.
Niklas tyckte det var jobbigt att ha allas ögon på sig.
– Nu förstår jag att de gjorde det för min skull, säger Niklas.

Under hela tiden har Niklas haft kontakt med drogmottagningen. Anna eller Lasse har varit med nästan varje gång. Sista halvåret har kontakten med mottagningen bestått i att jobba med Niklas självkänsla. Att stärka honom och motivera honom till ett fortsatt liv utan att ta snedsteg.
Vägen mot målet har varit lång, men inte kantad av fallgropar.
– Vi gick in för det här till 100 procent och vi lyckades. Men vi gav heller inget utrymme för misslyckande. Vi tog det säkra före det osäkra helt enkelt, säger Lasse.
Trots att Anna och Lasse gjort uppoffringar ifrån sina ”vanliga” liv så säger de att det är värt allt.
– Vår son lever, och det är det viktigaste. Vi valde att ha barn och då måste vi ansvara för det, fullt ut. Att vara förälder är inte bara en dans på rosor, särskilt inte när barnen är i tonåren. Det är vi väldigt medvetna om nu, säger Anna.

Poliserna som var med den ödesdigra dagen har ringt flera gånger för att höra hur det går för Niklas och hur han mår.
– Bara det, är en sporre. Poliserna har empati. De vill våra ungdomar väl, säger Lasse.
Anna och Lasse sitter tätt i soffan och håller i varandras händer.
Anna säger;
– Skriv att alla föräldrar kan lyckas, om det bara ger sig sjutton på det. Det vill jag att andra föräldrar ska veta!
– Jag har nog världens bästa mamma och pappa. Det förstår jag nu, fast jag tyckte att de var riktigt jobbiga ett tag, säger Niklas.

Inom en mycket snar framtid har Niklas uppkörningstid för körkortet. Och han har antagligen med sig en egen hejarklack den dagen.
Det strålar målmedvetenhet och inre styrka om familjen. Så att det lyser. På riktigt!
Text: Tina Höstlycke

Från konstant kaos – till ADHD-diagnos och struktur.

IMG_4656 kopiera kopiera

Idag är pappan Jonas Svensson en hejare på att få ihop vardagsbestyren- tack vare övning och medicin.

– Jag hade mina aningar om att jag skulle ha ADHD så jag googlade och förstod att man medicinerar med amfetamin. Istället för att uppsöka läkare köpte jag amfetamin på gatan, för vem vill egentligen ha en diagnos?
Amfetaminpåverkad kände han sig både fokuserad och koncentrerad. ”Normal” helt enkelt. Ändå skulle det dröja ett par år innan han hamnade under utredning.
– Förra sommaren brast allt och jag blev inlagd på psyket. Kroppen sa ifrån ordentligt. Samtidigt var det nog det bästa som kunde hända. Efter det klarnade allt, jag fick till slut diagnosen och medicin som blev min vändning!

”Jobbig”, hyperaktiv och okoncentrerad är så Jonas tror att folk tidigare beskrivit honom. Under åren han bodde hemma såg hans mamma till att allt fungerade. Efter det tog sambon över den biten.
– Utan dem kan man undra om jag hade fixat livet. Med facit i hand är jag enormt glad över att de funnits där för mig och att de båda hade väldigt fyrkantiga regler jag kunde rätta mig efter.
När han och hans sambo för några år sedan separerade förvandlades livet till ett kaos.
– Man kan säga att allt körde ihop sig. Jag har alltid arbetat, druckit och ätit för mycket, egentligen har jag missbrukat allt till sin överdrift. Helt plötsligt fanns inte någon som sa att det var nog. Jag spårade ur, totalt, lindrigt sagt.
När det gäller barnen så fungerade egentligen ingenting. Verkligen ingenting.
– Träningstider, middagar, tvätt, läxor och allt annat gick åt skogen. Jag kunde åka till affären för att köpa mat till dagens middag när dottern sa att träningen börjar nu. Då lämnade jag allt och åkte med henne till träningen vilket innebar att vi vid hemkomst fortfarande inte hade någon mat i kylskåpet.

Allt som är självklart för många andra var ett stort problem. Att handla mat utan inköpslista med exakt kvantitet var svårt. Hur mycket mjölk behöver man? Om telefonen ringde mitt i läxläsning så reste han sig och tog samtalet. Efteråt hade det som uppehöll honom fallit bort från minnet. Och det värsta, eller farligaste var kanske om något stal uppmärksamhet medan Jonas stod vid spisen och lagade mat…
– Det måste ha varit fruktansvärt frustrerande för alla i min närhet. De flesta har nog mest trott att jag varit disträ och hyperaktiv säger han med en lätt suck medan han höjer på ena ögonbrynet.
Nuet var det som existerade och ingenting annat. Det fanns inget i kväll eller i morgon. Ett tänk som inte är en bra kombination när man ansvarar för två barn.

Med diagnosen började medicinering med concerta. Helt plötsligt började allt att falla på plats. En befrielse för livet som pappa.
– Men jösses, jag har blivit en ganska ”normal” människa! Jag kan urskilja och tänka framåt, det går knappt att beskriva. I 37 år har jag exempelvis gått in i badrummet och låst och först då upptäckt att det är kolsvart. Nu tänder jag lampan innan, bara en sådan sak.
Idag kan han också tänka att träningskläder måste tvättas så att de är rena innan nästa träning. För att kunna laga middag måste det finnas mat hemma. För att ha mat i kylskåpet måste man ha handlat. Att kunna tänka att det är utvecklingssamtal på skolan i morgon är en underbar och solklar fördel.
– Det känns som om jag fått ett nytt liv. Nu blir det inga missade matcher! Men jag är inte i mål än. Varje dag kommer nya utmaningar som jag bestämt mig för att övervinna.

Tvåbarnspappan väljer att inte gräma sig över de 37 år som hann gå innan han fick lindring på stressen och hysterin. Skulle han se det så skulle det i sig möjligen leda till ångest.
– Jag väljer istället att känna tacksamhet för att jag äntligen fått struktur i mitt liv. Bättre sent än aldrig som man säger. Och det var i grevens tid, säger Jonas med lugn röst medan han drar handen försiktigt över den orakade hakan.
Under skolgången hamnade han naturligtvis i Obs-klass. Men det var då.
– Idag vet jag att lärare är mer observanta. De upptäcker ganska snabbt om man har koncentrationssvårigheter eller andra handikapp. Jag är tacksam för att mamma strukturerade och ställde krav när jag var tonåring. Eftersom jag aldrig tidigare tänkt på konsekvenser av mina handlingar har jag tänjt alla gränser.

Efter ett år av medicinering upplever Jonas att livet är riktigt hyggligt för barnen och honom. Han tycker att det är en enorm känsla att nu kunna förutse och planera vilket också är något han fortfarande övar på varje dag. Och att kunna ta sig tid med barnen och koncentrera sig på bara dem utan att avbryta när yttre faktorer stör.
– Nu är jag inte längre den där hyperstressade pappan. Han som var närapå manisk och som alltid avbröt, störde eller glömde allt. Allt har fått sin förklaring. Jag känner en trygghet och ett lugn och kan också förstå orsaken till varför jag var som jag var. Framförallt är jag nu en pappa, med ganska bra koll på läget och det är det allra viktigaste.
Det strålar något pillemariskt men tryggt ur de blå ögonen. Med eller utan diagnos förstår man att han också lider av enorm livslust och nyfikenhet och att han också är en innerligt glad spjuver!

Text och bild: Tina Höstlycke